Gått och blivit med pt

Det var dags att ta tag i den här arma kroppen, som många dagar känns som en 80-årings kropp och inte en 34-åring. För mig krävs det att bli sporrad, att ha någon att rapportera till för att kickas igång. Jag har i princip varit stillasittande i ett halvår nästan pga en tuff graviditet. Ni förstår vad det gör med kroppen va!? Så det är inte för inte jag tog beslutet att boka in kiropraktor, leta fram det gamla höft- och bäckenbottenprogrammet från sjukgymnasten och skaffa mig en PT. Den här kroppen ska jag ju leva med ganska många år till förhoppningsvis. Då gäller det att investera i den. Så det ska jag göra med råge de kommande 12 veckorna! 

I två veckor var det grötfrukost som gällde. Nu och 5 veckor framöver är det äggfrulle istället.

Lagom tung styrketräning ska kombineras med lite snäll träning för leder och ligament 💕

Annonser

Nytt träningsfokus

Efter en höst som gått i förkylningarnas tecken har vi nu tagit oss till andra sidan (peppar, peppar). Var hos kiropraktorn härom dagen och fick en ny kropp kändes det som. Det bästa var att träffa en professionell som kunde känna lite på magmusklerna och hur det låg till med diastasen. Hört att det tar längre tid vid snitt för de inre musklerna att dra ihop sig. Tack och lov har mamma mage och andra magövningar hjälpt massor. Det var som värst mitt på magen under naveln och där var det knappt två fingerbreddar. Upptill bara en, sen hon gav mig godkänt att köra lite andra magövningar, men tänka på att fortsätta jobba ihop den inre muskulaturen fullt. Efter det blev jag pepp, gick hem med massa energi och lust att lägga upp ett bra och nytt träningsupplägg. Min starka friska kroppen återvänder sakta men säkert. Mer sakta känns det just nu, men tålamod, tålamod, långa promenader och kaffe 🙂 plus massa bra mat så klart! 

På rastlösa ben

Restless legs, ett jäkla efterpreggoskit som är hemskt att dras med. Hade det förra graviditeten, men inte alls i denna hemska grad. Då var det som det låter, rastlösa ben som mådde bättre av rörelse och stretching men jag kunde ligga kvar i sängen om nätterna. Nu har jag inte bara haft i benen utan även i ena armen, och vissa nätter är det så fruktansvärt att jag inte kan ligga stilla mer än 2 sekunder. Så jag vandrar och lider. Ibland nära att hugga av både ben och armar. Fruktansvärt alltså! Tack och lov visade det sig att jag låg lågt på järn och d-vitamin så förhoppningarna är att tillskott kommer hjälpa till. Tydligen behöver man inte ha en direkt järnbrist men besvären kan avhjälpas med järntillskott ändå. Så hoppas hoppas. Det räcker tydligen inte med graviditetsbesvär,  nu är det efterpreggogrejer också. Vanliga värktabletter hjälper inte ens en uns men citodon har underlättat avsevärt de värsta nätterna. Tydligen är det nån läbbig medicin mot Parkinson som är allra bäst men biverkningarna lät så galet läskiga. Klaga, klaga, klaga, men ibland måste man väl få göra det också. Ut med skiten och in med hopp. Och det är faktiskt lite bättre nu än för några veckor sedan. Så hopp hopp hopp 🙏 och långa sköna promenader med min groda innanför jackan. 

En månad! 

En månad redan! My god! Snart börjar han på universitet och kanske flyttar från stan, ve och fasa. Även om ett Stockholmsuppehåll var det absolut bästa  jag har gjort, så är tanken på att mina egna barn ska byta stad outhärdlig. Stackars mina föräldrar! Nåväl tur att man har några år på sig att vänja sig vid tanken. Får hoppas på någon biologisk överbeskyddande förklaring till denna ångesttanke och att den avtar i takt med att barnen blir mer självständiga. Ungefär som att kärlek kan förklaras med kemiska processer. Förhoppningsvis..

Den här månaden då. Inte lika omtumlande med nr 2 som det var med nr 1. Tvåbarnschocken har ännu inte slagit ner, känner mycket coolare än med första kiddon. Inte lika mycket oro (förutom för plötslig spädbarnsdöd, den nojjan är överhängande hälften av dygnets timmar typ, när han sover med andra ord). Dessutom nojjade jag innan han kom över att jag skulle åka på en förlossningsdepression, för hur skulle jag orka med en bebis efter att ha gått så många veckor med huvudvärk? Även det verkar jag klara mig undan, så hittills känns det som att jag och kiddo kommer att få en finfin höst tillsammans. Jag är till och med sådär fånigt kär i honom, fånigt kär i hela min lilla familj, sådär som man verkligen inte kan räkna med efter en förlossning då känslorna kan ta lite tid att komma ikapp. Sen finns det så klart andra mindre rosenskimrande bitar med tiden framför mig, såsom att dagligen gå med vita fina spyor på axeln (och inte upptäcka dem förrän jag har varit ute bland folk), bli nerkissad och ha tur om han missar ansiktet (ja killar verkar ha en tendens att vilja kissa så fort man byter blöja!), kallsvettas över bebisskrik som får hjärnan att implodera och sist men inte minst plågas av dåligt samvete åt olika håll och kanter. Dessutom kommer jag se trött, glåmig och sliten ut i ett halvår. Himla tur att jag är en obotlig optimist och väldans jäkla lycklig! 

In med det nya

I morse bakade jag scones. Ingen big deal kan man tycka, men för att ha gått med gravidmigrän i 23 veckor och praktiskt tagit sett det som en utmaning att ta mig upp ur sängen, ja då är det rätt stort. Det känns lite som att livet är på väg tillbaka igen. Alla gamla intressen ska få ta plats, och då framför allt att experimentera i köket, lyfta tynga vikter, promenera och lyssna på peppiga poddar och baka maffiga tårtor. Men jag inser att dessa intressen inte bara ploppar upp av sig själv utan jag måste väcka dem till liv. Måste påminna mig om hur det var man gjorde. Nygammalt kapitel ska påbörjas och därför ska också det blonda svallet bli aprikost eller rosa. Känns mentalt bra med en synlig förändring. Jag älskade den aprikosa färgen (som jag bara testat en kortare period i våras) men rosa är lite kul. Nåt annat i alla fall. Nåt som påminner mig om att nya tider är påväg. Hejdå soffliggande, seriemaraton (eller kanske bara hejdå litegrann på den här punkten), värktabletter och självömkan! 


Älskat när scones är ojämna och spretiga! 


Go peach! 

Ett kejsarsnitt


Okej inom en framtid kommer en detaljerad snittberättelse, för som jag saknade variationen av berättelser som preggo med ett väntande snitt. Hittade några som jag läste om, och är man en sucker för detaljer så är det viktigt med steg för steg. Till exempel satt jag med de kanske något märkliga funderingarna: 

– sätter man kateter innan el efter bedövningen 

– vad exakt har man egentligen på sig under ett snitt 

– är det läskigt att gå på toaletten även efter ett snitt 

– hur ont gör det när bedövningen släpper, vilken typ av smärta snackar vi om, blöder man på samma sätt, klipps navelsträngen två gånger, hur mycket ska man egentligen bära och många flera frågor ska få svar.

Även om det är väldigt skilda berättelser att skriva om, en vagnial förlossning och en snitt, så är de båda förlossningar och känslan och upplevelsen är på många sätt också väldigt lik. Det är helt makalöst häftigt, man är precis lika chockad och överrumplad över att det kommer ett litet liv man väntat på i många månader! Men det går helt klart lite snabbare med snitt 😊 Nu ska jag bebisgosa lite men snart återkommer jag med lite härliga detaljer för alla nyfikna där ute. Sov gott! ❤️

Sjukt jäkla ren

Tvättat kropp och hår två gånger. En gång till imorn. Ren handduk. Rena underkläder. Rena sovkläder. Rena sängkläder. Nästan så jag bad mannen bära mig från badkaret till sängen då golvet plötsligt kändes ovanligt smutsigt haha. Märklig känsla att vara så här sjukt ren. Hur ska jag kunna sova!? Upp om 5 h så borde väl försöka i alla fall. Dricker lite vatten och njuter av det först. Måste ställa klockan på 05.45 bara för att hinna dricka lite till. Wish me luck!