Gått och blivit med pt

Det var dags att ta tag i den här arma kroppen, som många dagar känns som en 80-årings kropp och inte en 34-åring. För mig krävs det att bli sporrad, att ha någon att rapportera till för att kickas igång. Jag har i princip varit stillasittande i ett halvår nästan pga en tuff graviditet. Ni förstår vad det gör med kroppen va!? Så det är inte för inte jag tog beslutet att boka in kiropraktor, leta fram det gamla höft- och bäckenbottenprogrammet från sjukgymnasten och skaffa mig en PT. Den här kroppen ska jag ju leva med ganska många år till förhoppningsvis. Då gäller det att investera i den. Så det ska jag göra med råge de kommande 12 veckorna! 

I två veckor var det grötfrukost som gällde. Nu och 5 veckor framöver är det äggfrulle istället.

Lagom tung styrketräning ska kombineras med lite snäll träning för leder och ligament 💕

Annonser

Nytt träningsfokus

Efter en höst som gått i förkylningarnas tecken har vi nu tagit oss till andra sidan (peppar, peppar). Var hos kiropraktorn härom dagen och fick en ny kropp kändes det som. Det bästa var att träffa en professionell som kunde känna lite på magmusklerna och hur det låg till med diastasen. Hört att det tar längre tid vid snitt för de inre musklerna att dra ihop sig. Tack och lov har mamma mage och andra magövningar hjälpt massor. Det var som värst mitt på magen under naveln och där var det knappt två fingerbreddar. Upptill bara en, sen hon gav mig godkänt att köra lite andra magövningar, men tänka på att fortsätta jobba ihop den inre muskulaturen fullt. Efter det blev jag pepp, gick hem med massa energi och lust att lägga upp ett bra och nytt träningsupplägg. Min starka friska kroppen återvänder sakta men säkert. Mer sakta känns det just nu, men tålamod, tålamod, långa promenader och kaffe 🙂 plus massa bra mat så klart! 

Hormoner i omlopp

Det svänger i känslolivet just nu. Glad ena dagen och nere andra dagen. Undrar om det är hormoner som spelar mycket spratt. Den nyinsatta p-staven? Amningshormoner fortfarande? Sviter efter den tuffa graviditeten som börjar smyga fram? Oklar men är vaksam när jag inte känner igen mig själv fullt ut.

Hade en toppenfin lördag hos systeryster. Attans vilken fin lägenheten hon har fått, etagelägenheter i storstan är nog ganska få förunnat. Hon hade köpt lyxigt fika till mig som pausat på sockret ett tag. Plus att min gamla IBS-mage börjar göra sig påmind igen efter en graviditespaus. Sjukt goda dadelbollar var det i alla fall, den ena doppad i kakao och den andra i kardemumma. Väckte en gammal kardemummakärlek till liv. Min fina far fick mini att somna med handtricket. Stella härjade glatt med K (som förövrigt absolut är syster och inte kusin). Jag och syster fick tid att prata både inredning och känsloliv. Älska att ha nån som känner en så väl att man kan variera så i samtalsämnena helt naturligt. 


Tisdagen har varit regnig och grå, men min lilla kärlek skrattar så mycket bara av att titta på mig. Det värmer mitt trötta hjärta. Hormonerna drar en u-sväng och det blir lite bättre. Kanske ska börja med att sova mer. Slopa det sena serietittandet. Sömnbrist kan ju göra vem som helat lite corny. 

På rastlösa ben

Restless legs, ett jäkla efterpreggoskit som är hemskt att dras med. Hade det förra graviditeten, men inte alls i denna hemska grad. Då var det som det låter, rastlösa ben som mådde bättre av rörelse och stretching men jag kunde ligga kvar i sängen om nätterna. Nu har jag inte bara haft i benen utan även i ena armen, och vissa nätter är det så fruktansvärt att jag inte kan ligga stilla mer än 2 sekunder. Så jag vandrar och lider. Ibland nära att hugga av både ben och armar. Fruktansvärt alltså! Tack och lov visade det sig att jag låg lågt på järn och d-vitamin så förhoppningarna är att tillskott kommer hjälpa till. Tydligen behöver man inte ha en direkt järnbrist men besvären kan avhjälpas med järntillskott ändå. Så hoppas hoppas. Det räcker tydligen inte med graviditetsbesvär,  nu är det efterpreggogrejer också. Vanliga värktabletter hjälper inte ens en uns men citodon har underlättat avsevärt de värsta nätterna. Tydligen är det nån läbbig medicin mot Parkinson som är allra bäst men biverkningarna lät så galet läskiga. Klaga, klaga, klaga, men ibland måste man väl få göra det också. Ut med skiten och in med hopp. Och det är faktiskt lite bättre nu än för några veckor sedan. Så hopp hopp hopp 🙏 och långa sköna promenader med min groda innanför jackan. 

Apropå träning

Ja träningsmotivation var ju ett av syftena med bloggen när jag började för några år sen. Sen hittade jag en del andra trevliga bieffekter, såsom att det var sjukt mysigt att gå tillbaka och läsa om när storkiddo var liten, att jag visst mådde pyton några veckor första graviditeten (vilket jag förträngt), och lite annat smått och gott. Men den där träningen, äntligen är jag tillbaka och sjukt glad över att ha hoppat på tåget igen. Den här graviditet har gjort mig lite mer mänsklig och mindre sådär snuskigt positiv, insett hur det är att..

– ha ett sockersug 

– fullkomligt avsky att vara gravid (sorgligt men sant, är inte alltid en dans på rosor) och däribland må så illa att man bara längtar tills att dagen är över så fort man vaknar på morgonen 

– inte orka träna, att välja soffan före ett pass (😱)

– bli en eremit (inte orka hänga med folk alls i princip)

bli mer ödmjuk kring värk, smärta, tålamod och att livet inte alltid blir som man tänkt sig 

Så allt det här och en del annat har gjort mig mer tacksam över att jag äntligen kan och vill träna igen. Har en större respekt för kroppen och insett att en stor anledning till att jag vill vara vältränad är att man aldrig vet när kroppen trycker på paus eller stoppknappen. Då är det himla skönt att ha en bra grund att stå på, som klarar av att utstå påfrestningar och sen klara av att orka ta sig tillbaka igen. Den här gången var det ”bara” en tuff graviditeten men man vet aldrig vad som kan möta en längre fram.