Det magiska ordet förlåt

Med en 3-åring blir det många förlåt. Hon arbetar hårt med att hantera sina impulser och känslor, så ibland ryker grejer i backen och tonläget går i taket. Sen blir hon ångerfull och övar på det här med förlåt. Jag kan ju inte vara sämre så häromdan när jag tjafsat med mannen bakade jag och kiddo en förlåtmigtårta. Hon är ofta på mammas sida så försöker förklara att nu var mamma dum mot pappa och då bör man säga förlåt, vara snäll eller rätt och slätt baka en liten förlåtmigtårta. Alla borde vi öva på att säga förlåt mer än med bara ord ibland. Kiddo var så klart helnöjd men mest över sötman, så nästa gång kanske vi gör det på nåt annat sätt än tårta. 

Annonser

På rastlösa ben

Restless legs, ett jäkla efterpreggoskit som är hemskt att dras med. Hade det förra graviditeten, men inte alls i denna hemska grad. Då var det som det låter, rastlösa ben som mådde bättre av rörelse och stretching men jag kunde ligga kvar i sängen om nätterna. Nu har jag inte bara haft i benen utan även i ena armen, och vissa nätter är det så fruktansvärt att jag inte kan ligga stilla mer än 2 sekunder. Så jag vandrar och lider. Ibland nära att hugga av både ben och armar. Fruktansvärt alltså! Tack och lov visade det sig att jag låg lågt på järn och d-vitamin så förhoppningarna är att tillskott kommer hjälpa till. Tydligen behöver man inte ha en direkt järnbrist men besvären kan avhjälpas med järntillskott ändå. Så hoppas hoppas. Det räcker tydligen inte med graviditetsbesvär,  nu är det efterpreggogrejer också. Vanliga värktabletter hjälper inte ens en uns men citodon har underlättat avsevärt de värsta nätterna. Tydligen är det nån läbbig medicin mot Parkinson som är allra bäst men biverkningarna lät så galet läskiga. Klaga, klaga, klaga, men ibland måste man väl få göra det också. Ut med skiten och in med hopp. Och det är faktiskt lite bättre nu än för några veckor sedan. Så hopp hopp hopp 🙏 och långa sköna promenader med min groda innanför jackan. 

Apropå träning

Ja träningsmotivation var ju ett av syftena med bloggen när jag började för några år sen. Sen hittade jag en del andra trevliga bieffekter, såsom att det var sjukt mysigt att gå tillbaka och läsa om när storkiddo var liten, att jag visst mådde pyton några veckor första graviditeten (vilket jag förträngt), och lite annat smått och gott. Men den där träningen, äntligen är jag tillbaka och sjukt glad över att ha hoppat på tåget igen. Den här graviditet har gjort mig lite mer mänsklig och mindre sådär snuskigt positiv, insett hur det är att..

– ha ett sockersug 

– fullkomligt avsky att vara gravid (sorgligt men sant, är inte alltid en dans på rosor) och däribland må så illa att man bara längtar tills att dagen är över så fort man vaknar på morgonen 

– inte orka träna, att välja soffan före ett pass (😱)

– bli en eremit (inte orka hänga med folk alls i princip)

bli mer ödmjuk kring värk, smärta, tålamod och att livet inte alltid blir som man tänkt sig 

Så allt det här och en del annat har gjort mig mer tacksam över att jag äntligen kan och vill träna igen. Har en större respekt för kroppen och insett att en stor anledning till att jag vill vara vältränad är att man aldrig vet när kroppen trycker på paus eller stoppknappen. Då är det himla skönt att ha en bra grund att stå på, som klarar av att utstå påfrestningar och sen klara av att orka ta sig tillbaka igen. Den här gången var det ”bara” en tuff graviditeten men man vet aldrig vad som kan möta en längre fram. 


Att fylla år

Kommer aldrig växa ifrån att jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Frukost på sängen är livsviktigt! Gärna fler små paket då nöjet att öppna är hälften. Sen att jag har en man med prestationsångest inför att köpa paket är ju mindre kul (för honom) men jag blir glad för precis allting i princip. 

Min förkärlek till att dekorera tårtor, och även hela bakmomenten förlänger känslan av födelsedagen. Det tar ju fyra dagar om det ska bli en riktigt fin tårta. Baka botttnar, fylla i god tid så att fyllningen hinner sätta sig, spackla riktigt snyggt och sen dekoreringen då. Den har som längst tagit en vecka inför kiddos 2-års kalas. Det där med att färga in exakt rätt nyans i sugarpasten är en konstform. Och lite terapi. Tur att storkiddo fyller 3 snart så det inte går allt för lång tid mellan födelsedagsbakandet! 

 


(Fick en fin mugg från min bff för att öka mina chanser att dricka varm kaffe. Bre grej!)